Sprang för första gången på tre dagar igår. Trodde jag skulle vara trött, flåsig och klumpig. Det gick väldigt bra, men intervallerna var tuffa.
Det var en helt sagolik kväll för att springa. Luften var ljummen och himlen ljust rosa. Inför den sista intervallen tog jag ett djupt andetag. Jag tittade ner i marken och såg hur mina ben tog det ena steget efter det andra, i ett jämnt tempo. Jag hittade en bra andning. Huvudet blev alldeles tomt. Och när Runkeeper berättade att det var dags för en långsam intervall, så sprang jag lite till. Det var utan tvekan min bästa upplevelse hitintills.
Tänkte att jag skulle ut och springa ikväll. Men pappa följde med mig hem och hjälpte mig med tv:n som strular. Och det strulade bara mer och mer. Jag hinner inte springa idag, tänkte jag när jag tittade på klockan.
Kvart över nio hann klockan bli när pappa svängde ut ifrån uppfarten och jag stod i mina träningskläder ute på vägen. Det var dunkelt. Det till och med regnade lite. Men jag gjorde det! Jag gjorde ett program i Runkeeper som jag följde hela vägen.
Det var alldeles tyst. Syrsorna hördes längs vägkanten. Solnedgången glödde i horisonten och jag kände mig väldigt lycklig över var jag befinner mig i livet. Att jag bor här, på den vackraste platsen i världen. Annars skulle jag aldrig klara av att göra det här!
Blodet pulserade i benen när jag äntligen återsåg mitt röda hus med vita knutar. Ett varmt och vänligt ljus från lampan i köksfönstret välkomnade mig hem. Och med sann segerkänsla dansade jag in genom dörren när Runkeeper meddelade i mitt öra: Workout completed.
